Sigtunaortens samlarförening

Utflykt till Gävle och Gysinge lördag 14 sept.2013

 

Glada samlarvänner äntrade bussen och färden gick till Vaksala torg och loppis.

Mitt fynd var ett par solglasögon och en scharf som jag lindade om halsen. Morgonen var kylig.

 

 

 

 

 

Kaffestopp vid Fängelse-museet vi klev in i ett vackert trendigt rum, gobelänger i naturmaterial hängde på väggarna som hade varit fängelsets hjärta. Fängelset var i bruk lokalt enda till 1978 när det blev museum. En trevlig guide hälsade oss välkommen och vi blev tilldelad den senaste tekniken: hörlurar och en ”mojäng” i handen, sen gick vi från cell till cell, tryckte på en knapp och fick information.

 

När man får mycket att se, höra och lära, vad är det som stannar kvar? Vad kommer man att minnas? Jag kommer ihåg bilan, den var bred och vass och liknade inget annat verktyg jag sett. Bödelns porträtt kommer jag ihåg. Jag studerade hans drag, ett ljust, nästan vekt ansikte. Vad fick honom att bli yrkesbödel? Kanske det gick i arv på 1800-talet?

 

I en annan cell åsåg vi fångarnas konst. Jag minns ett motiv av en kvinna på knä ute på rastplatsen: henne brott prostitution, enär hon måste skaffa föda till sina två barn. Ett barn föddes i fängelset, fäder okända, men ett vet vi, man måste vara två för att göra barn. Det andra vet vi, det är bara kvinnan som straffas. Barnen togs ifrån henne till ett okänt öde.

 

Vi fick köpa souvenirer, det är ett sätt att få verksamheten att gå ihop. Det är ju så att fanns det inga eldsjälar som lägger sitt arbete och kunskap i pant, så fanns det inga muséer, vårdminnesmärken mm. En kvinna köpte en randig fångmössa.

 

Fråga inte hur hon förvärvat den, skojade guiden. Vi skrattade av lättnad där ute i solen och damen i fråga bar en blommig klänning, därför kallar jag henne Viola Rosa Canina.

Lunch-stopp på Forsbacka värdshus. Det var en upplevelse av kulinarisk art: potatisen utsökt, köttet mört och såsen, såsen, sa många och slickade sej om munnen. Vi fick veta mycket om järnbruket, vilket jag nu har glömt, kanske det var såsens fel. I hallen fanns två tavlor föreställande pojkar framför ässjan. Pojkarna var nakna förutom sina skinnförkläden, och runda som keruber på en Rembrant målning, men jag misstänker nog att lärlingar på 1800-talet inte var så välnärda. De var i i händerna på sina mästare, och på den tiden var barnaga rikligt förekommande.

 

Sen åkte vi genom fagert, soligt landskap till Gysinge byggnadsvårdscentrum och fick en genuin guidning i färg och form och äkta vara. Gysinge Centrum startade 1990 som en sorts motrörelse mot nedrustningen av Sveriges gamla bebyggelse. Äppelträden och päronträden dignade av frukter så vi var inte sena att ”palla” och igen fick vi lärdom genom olika sinnen: smak, syn och hörsel.

 

Eftermiddagsfikat på Cafe´Nyfiket i Gysinge bruk, kanske mest känd genom Karl-Jan Grankvist, samlaren, esteten, gorméens försorg, han lär ha sitt visste i Gysingebygden. Och vi kan försäkra att det var en underskön plats att beskåda Den stora naturupplevelsen var Gysingeforsarna men också kafeéts stora bullar till kaffet.

 

Detta var ett uns av rese - upplevelserna till Gävle och Gysinge och jag hoppas att läsarna kan fylla i det som fattas. Jag vill också passa på tillfället att tacka styrelsen med Arne Andersson och Ann Mattson i spetsen för denna fint planerade resa.

 

 

Hälsningar

 

Katarina Torfason

 

författare och konstnär : hemsida: www.KatarinaTorfason.se

 

 

 

 

sigtunaortens samlarförening © 2007 • Privacy Policy • Terms of Use